En dag för fyra årsedan...

Idag är det 17:e april och det är en dag som inte är vilken dag som helst. Inte för oss. Vi gör ingen jättestor grej av den, men den kommer alltid att finnas med oss. Vi tycket det är mycket roligare att fira Pappa Ted när han fyller år, med pompa och ståt. Tårta och fina blommor på graven.

Idag är det 4 årsedan som Pappa Ted lämnade oss. Han begav sig till en annan värld. Och han gjorde det med fyrverkeri. Det är sant! På sjukhuset när han somnade in var det någon som sköt raketer. En vanlig fredagskväll och jag är helt övertygad om det var Teddan som inte vill lämna oss utan att göra väsen av sig. Han var sådan, hade mycket hyss för sig :)
En fantastisk pappa och make. Vi var en helt vanligt familj.

Teddan fick diagnosen hudcancer sommaren då jag var höggravid med Fabian. Det enda som fanns var att cancer kan man överleva, så var det med den saken! Så direkt från sin cellgiftsbehandling in på BB så fick vi ut Fabian 11:e september. Samma datum som vi gifte oss. Vilken bröllopspresent!

Den sista tiden, jag är så glad över allt vi gjorde. Vi satt inte bara hemma och bölade utan tog tillvara på varje dag så mycket vi kunde. Gästis i Varberg blev våran sista tripp, utan barn. Promenerade och flabbade. Pratade gamla minnen. Tog många pauser för Teddan inte orkade gå längre sträckor.

Några rader jag skrev 2 dagar efter hans bortgång. Hjälp, hur pallade människan med? Och människan är jag. Det har jag fortfarande väldigt svårt att fatta...


"Dom stunder då jag tänker tillbaka på sista 2-3 dagarna innan den 17:e, då blir jag så himla ledsen. Hur jag ringde upp han på sjukhuset och han hade svårt att prata. Han ursäktade sig. Att han inte fått fram morfinet i tid. Att han strulat till det. Somnat och inte fått tag i nån syster i tid för medicinering. Bara för att inte oroa mej...  Det är så han gjort sedan i juni, då vi fick diagnosen. Jag och barnen kom alltid först. Inte oroa "Det är bara ingreppet på lungan som ska läka, sen blir jag bra och kommer hem". Jag hälsade inte på han på torsdagen. Bättre att han får kurera sig så kommer jag på fredagen istället. Tar med mej Fabian fredag förmiddag. Träningskläder och matlåda likaså, tror att vi ska hinna förbi Gymnasium innan jag ska hämta Alfons och Matilda på dagis. Sköterskan, som inte verkade ha 100 koll på hur akut det var, försökte lugna mej. "Bli nu inte chockad, han går på höga doser morfin". I mina ögon såg det helt förskräckligt akut ut! Men jag vet ju inte hur en person med morfin i kroppen reagerar... Väntar in läkarens rond. Ted har stora ögon, bara får fram några ord i taget. Tittar ofta på händerna, precis som om han inte känner dom. Benen blåa. Hjälp! Ska jag ringa andra anhöriga? Och när läkaren gör ronden, tittar på Ted. Tar han i handen, och pratar allvarligt att det ser inte bra ut... Klockan är runt lunchtid. "Det är läge att kalla hit anhöriga, det kan ta 2 veckor, men ändå kanske bara 2 dagar. Uppstår det komplikation nu så kan det gå väldigt fort". Ted vill att jag även ringer vänner. Jag ringer runt. Helt overkligt! Fabian är med, glad såklart. Ted blir glad. Den sista gången jag hörde "Jag älskar dej" är när jag åker hem med Fabian vid 15-tiden. När jag kommer tillbaka runt 20 tiden kan han inte prata mer.  Han ger vissa signaler med ögonen bara. Jag hade inte bråttom hemma, vem hade trott att det skulle gå så fort? Ingen...

Dom stunder jag tänker tillbaka på våra 8 år tillsammans blir jag så himlans glad. Blir så varm! Att fått ett sånt underbart liv med Ted. Alla skratt. Tiden vi bodde i Dallas, alla resor vi gjorde: Hawaii, bilresan längs Highway 1 i California, Niagarafallen, Toronto. Las Vegas, . Barnen som är helt underbara. Sommarstugan vi hade. Radhuset vi köpte, men bytte ut mot Kära Backeskär. Vi hade alltid något att prata om. Har ändå tillbringat så mycket tid hemma med varandra. Utan att gå direkt på varandra, inga bråk. Tiden sedan cancerna gjorde entré har varit som en lång smekmånad. Han har gett mej så oerhört mycket, lärt mej massor. Försöker ta med mej det i sorgen. Tänka Ted, lungt och sakligt. Det löser sig alltid. Inte stressa upp mej. Hans oro var för mej och barnen när han var borta. Min ledsamhet låg i att han inte får se barnen växa upp, inte kunna vara med oss på resan. Stackars Ted! Men han var så nöjd med det livet han fått med mej och barnen, och kunde hantera situationen utan rädsla. Lugnade mej. Jag lovade att barnen och jag löser det på något sätt, och det gör vi. Bara vi tar en sak i taget, så hade nog Teddan gjort..."